”Men det måste bli väldigt ensamt?”

Ja, det är den första frågan jag får, varje gång jag säger att jag jobbar på distans. Den andra frågan är hur jag kan klara mig ekonomiskt. Jag minns en frukostrast på mitt gamla jobb. En sån där vanlig, tråkig måndag när vädret bara inte kunde vara mer svenskt, ni vet vad jag menar. Och samtalsämnet kom upp, så klart, jag var den senaste att säga upp mig. ”Vad ska du göra?” frågar de. ”Jag ska göra samma som nu, fast utan patienter och journaler. Jag ska transkribera.” Och jag möts av oförstående blickar och frågan kommer igen ”Men det måste bli väldigt ensamt?”

Åå, men ni förstår inte. Det är precis det jag längtat efter. Att få sitta ensam med mina röster från datorn och nörda ner mig i mitt uppdrag. Ingen telefon som ringer, inga långtråkiga möten som inte leder någonstans, ingen att ta hänsyn till. Bara jag och rösterna. Bara jag och ensamheten. Att få jobba ostört. Att välja när jag tar lunch, välja att gå ut när solen skiner och sen sätta mig igen. Att få vinka av min son när han går till skolan och finnas här när han kommer hem. För jag kan välja när jag jobbar. Min chef kräver en sak, håll deadline. Och så länge jag gör det, så jobbar jag på tider som för första gången passar oss, mig och min son.

Livspussel som ensamstående mamma

Livet är lagom svårt när man är ensamstående mamma. Att hela tiden tänka i tid och pengar. Att hela tiden ha ångest över att jag inte räcker till, när jag träffade min son ungefär en halvtimme på morgonen innan jag åkte till jobbet, komma hem en eller två timmar efter han själv kommit hem. Stressa med matlagning, innebandyträning, läxläsning, godnattsagor och sen stupa i säng och börja om sex timmar senare. Så spenderade jag vårt liv. Jag somnade med tankar på räkningar och tvätt. Jag vaknade till stress och oro. Jag satt på jobbet och kände att jag behövde vara någon annanstans. När jag var hemma så funderade jag om jag missat något på jobbet. Jag har alltid sagt att jag skulle vilja jobba hemifrån men om jag inte hade satt mig i skolbänken igen som vuxen och mamma, så hade jag inte tagit min examen, inte fått mina jobb på sjukhuset och aldrig fått den här chansen. Vid den där frukosten jag berättade om, lyckades jag äntligen sätta ord på mina känslor. När min kollega sa att hon aldrig skulle kunna jobba så, hemifrån, i ensamheten, så kom helt plötsligt orden till mig. ”Och denna typen av jobb passar inte mitt liv, inte alls faktiskt”.

Ensamt att transkribera hemma?

Så, såg jag framtiden med rosafärgade glasögon? Eller blev det bra? Blev det kanske bättre än vad jag trodde?

Ensamt kan det inte bli, jag har ju sällskap hela tiden. Inte framför mig men hos mig. Både engelska och svenska nya bekanta. Och jag har lättare för att möta mina väninnor på lunch nu, när jag kan möta dem i deras lunchrum utan att behöva stressa vidare till min egen mottagning. Ekonomiskt då? Tja, mitt nya jobb erbjöd mig högre lön än vad jag hade innan och precis som på sjukhuset har jag även här betald semester, pensionssparande och friskvårdspeng. Så ett jobb med löneförhöjning, det tackar man inte nej till. Jag jobbar heltid fortfarande men det märks inte längre. Jag är ju lika närvarande för min son som jag är för mitt jobb, de båda samsas mycket bättre på det här viset och jag slipper ha ångest över att inte finnas till, för dem båda.

Transkribera långt hemifrån

Det finns dock en sak som jag inte nämnde innan. Just nu, när jag sitter här och skriver så skiner solen utanför fönstret. Ja, kanske inte i Sverige men där jag är, på Kreta. Jag kanske glömde nämna det i början, att jag flyger till Kreta lite oftare än bara för semester. Så här sitter jag, i solen och värmen. Ingen behöver jobba dubbla arbetsuppgifter för mig i Sverige. Jag behövde inte lämna in någon semesteransökan innan jag åkte. För där jag har internet, där kan jag jobba. Så medan jag väntar på min väninna som lämnar sin dotter på förskolan i byn, så tar jag en dejt med mina röster i hörlurarna och sen går vi ut i solen, hon och jag.

Att jobba på distans kan vara det bästa som finns, om man redan drömmer om det där lite annorlunda livet. Livet med mer frihet, roligare arbetsuppgifter, skönare arbetskläder (solklänning och bikini), struktur och disciplin och en fantastisk sammanhållning mellan oss som är anställda.

”Men blir det inte väldigt ensamt?” ~ Nej, världen har aldrig varit större!

/Maria Jimrell