Som transkriberare blir man väldigt uppmärksam på hur folk faktiskt talar. Att skriva ner i stort sett ordagrant vad människor säger är ungefär som att spela upp ett dansstycke i slow motion; när du tar bort flödet och bryter ner det, upptäcker du en massa saker du inte gjorde innan.

Öppnar du en bok och läser en dialog ser allting oftast väldigt prydligt ut. Meningarna är sammanhängande och till synes genomtänkta, är det fler som talar så talar de var för sig och det är lätt att hänga med i konversationen. Verkligheten är inte alls så, över huvud taget. Verkligheten är faktiskt ganska kaotisk (till skillnad från ett dansstycke i normaltakt då som oftast är väldigt vackert), för man tänker oftast inte på hur man talar, man bara gör det.

Skriva vs. prata

Skillnaden på att skriva ner svaret på en fråga gentemot att säga den med sin röst är ganska stor. Skriver du ner svaret har du tid att tänka över hur du ska formulera dig och du kan förmedla exakt det du vill förmedla. Säger du svaret på en fråga blir det oftast lite mer ord och många av dem är utfyllnadsord som egentligen inte tillför någonting till svaret i sig. Anledningen till detta tror jag delvis är att vi inte vill låta andra vänta. Tänker vi för länge blir vi i stället stressade och kan inte tänka alls. Om någon dock (och det här är väldigt ovanligt) i tystnad tänker över sitt svar börjar i stället personen som ställt frågan att omformulera sin fråga i tron om att den andre inte har förstått.

Ord som inte betyder någonting

Vad vi då oftast gör när vi tänker över vårt svar är att prata. Vi säger det första som poppar upp i huvudet och sedan slingrar vi oss fram till kärnan av svaret med hjälp av ord som inte betyder någonting. Exempel på såna ord är ”alltså”, ”liksom”, ”typ”, ”så här”, för att inte tala om rena läten, så som ”eh”, ”um”, ”hm”. Alla språk har de här orden och lätena för vi måste, av någon anledning, fylla tystnaden.

Hur vi transkriberar

Dessa läten och ord vi använder som inte betyder någonting i sammanhanget blir väldigt, väldigt tydliga när man ska skriva ner vartenda ord någon säger. Vi tar därför bort dessa utfyllnader i en standardtranskribering. Inte bara läten som ”eh”, utan även stakningar och påbörjade meningar som ändras efter ett par ord, liksom ord som används som utfyllnadsord mer än de används till det de faktiskt ska användas till. Dels sparar det knapptryckningar och därmed tid för oss, men också så blir det så mycket mer lättläst. För det är faktiskt så att allt som oftast så är flödet i tal något av en illusion, för det försvinner helt när det förvandlas till text